Alla har vi ju någon gång hört talats om snorkiga fransoser som vägrar prata annat än franska. Med min rädsla att bli utfnyst för att jag råkat beställa min cafe au lait på felaktigt vis var det med en något ängslig knapptryckning jag till sist bokade resan till Paris. Då min franska var begränsad till reseparlören som i all sin hast hade inhandlats på Landvetter innan avgång hade jag tänkt intensivplugga under resans gång för att sedan glida ut på andra sidan redo att erövra mitt nya land i sann Napoleon Bonaparte anda. Stressat bläddrade jag igenom sidorna medan Thomas Cooks flygvärdinnor elegant försåg mig med vin och andra franska delikatesser som en fingervisning om vad som komma skulle.

Bonjour... merci... au revoir... s'il vous plaît... Bilden av mig själv på äldre dagar i en gungstol framför braskaminen citerandes de stora som Voltaire och Victor Hugo på deras modersmål var plötsligt längre bort än någonsin. Boken åkte ihop med en suck, det första och nödvändigaste steget i min karriär som frankofil hade fått ett abrupt slut, jag fick - till skillnad från Napoleon Bonaparte - erkänna mig besegrad. Det jag lärde mig var att den tillsynes enda existerande språkregeln är att ingenting, någonsin uttalas som det skrivs.

 

Tillgången till många olika klimatområden gör Frankrike till en optimal resedestination. Från böljande medelhavsstränder längs rivieran, till snöklädda alptoppar med skidåkning i världsklass i öst, och storstadssemester i modets huvudstad Paris med en svårslagen kombination av matupplevelser och shopping. Det är inte för inte som Frankrike är världens överlägst mest besökta turistmål. Vare sig man eftersöker strandliv varvat med bad i det svallande blå Méditerranée, känslan av pudersnön under skidvallarna samtidigt som man avnjuter en av världens kanske mest storslagna utsikter över Mont Blanc eller en oförglömlig weekend med barnen i Disneyland Paris gör Ving ditt val möjligt.

 

 

Fördomar behöver inte alltid vara inrotade vanföreställningar, den här gången skulle det dock visa sig att
jag inte kunde ha haft mer fel. Sällan har jag blivit så trevligt bemött som under min vistelse i Frankrike, trots mina undermåliga talfärdigheter. Bara en sådan simpel sak som bagarinnan på hörnet dit jag gick för att starta dagen omedelbart snappade upp vad jag ville ha till frukost. Merci monsieur log det runda anisktet och sträckte över brickan med de nygräddade croissanterna. Att betrakta alla parisare som skyndade till jobbet samtidigt som man avnjöt sin på alla sätt och vis perfekta expresso var måltidens absoluta höjdpunkt. Några fördomar - om än harmlösa sådana - som istället besannades var de baskerbärande fransmännen med cykelkorgen fullproppad av baguetter, ibland kunde man till och med få syn på en flaska vin på pakethållaren. De mystiska konstnärsfigurerna som frodades i bohemiska Montemartes vindlande gränder där Picasso, Van Gogh och Matisse gärna höll till var också något utav en schablonbild jag haft som visade sig inte vara helt outgrundad. Den bilden har väl dock ganska effektivt förmedlats genom fransk populärkultur av en anledning, men jag hade inte räknat med att tiden här stått mer eller mindre stilla, hade det inte vart för den tutande brödleveransen som väckte mig ur mina dagdrömmar kunde jag nästan lika gärna ha befunnit mig i en sextonhundratals barockpjäs av Molière. Montemarte som är beläget på Paris högsta kulle har ett riktigt chict caféutbud och det vore synd om man inte tog tillfälle i akt och avslutade den romantiska kvällspromenaden på något av dem, den vackra utsikten går inte av för hackor heller. Ett annat oifrånkomligt måste är givetvis det turistiga men ack så pampiga Champs-Élysées, den två kilometer långa avenyn som tar sin början vid triumfbågen och slutar där mäktiga La Défense tar vid. Eiffeltornet behöver väl ingen närmare presentation, ett av världens absolut kändaste landmärken. Ta någon eftermiddag och strosa runt i Champ de Mars och låt dig imponeras av hur stort det faktiskt är, som lite kuriosa har Eiffeltornet varit både rött och gult innan. En ommålning kräver sextio ton färg, tjugofem målare och utförs med pensel, femton månader tar det och hittills har det målats om hela arton gånger.

 

Att Paris är skönhetens och romantikens stad är svårt att komma ifrån, ett ämabelt sätt för de förälskade att föreviga sitt besök är att bege sig till bron Pont des Arts med ett graverat hänglås att fästa i räcket. Något klichéartat kan tyckas men ni är i Paris, det hör till. Vidare i romantikens tecken är ett foto tillsammans på någon av Seines alla broar, kanske det mest klassiska motivet som finns. Är man mat och vinälskare kunde man inte ha kommit mer rätt, jag har tidigare hyllat japansk mat som bäst i världen och slits därför nu mellan min stolthet och trovärdighet men för att slippa ta ställning lämnar jag istället frågan orörd. Men de kan det här med mat, fransmännen, det får man ge dem. Helheten är otroligt viktig i det franska köket och bli inte förvånad om livsnjutarn i dig lockas fram och du återvänder hem till Sverige som en riktig vinsnobb. Något jag personligen älskar med Frankrike är att traska in på första bästa matvaruhus och inhandla allehanda ostar och ett par färska baguetter och bege mig till närmaste park med en liten filt för picknick. Kan man det här med ost är ett besök på gastronomigatan rue des Martyrs där några av landets bästa osthandlare håller hus kanske mer spännande. Jag kan det inte och nöjer mig därför med lite anspråkslös brie eller camembert.

För maximal njutning kan man med fördel även lämna plats åt ett Chardonney i korgen - eller vad man nu föredrar i vinväg, kombinationsmöjligheterna i Frankrike har som bekant inga gränser. Den gamla franske presidenten Charles de Gaulle ska en gång ha ställt sig frågan hur det är möjligt att styra ett folk som har över trehundra ostsorter. Vad den gamle Charles egentligen menade eller hur det faktiskt gick att styra ett folk med över trehundra ostar är dock fortfarande oklart.

Vare sig man är intresserad av konst eller inte är nationalmuseet Louvren någonting som man i alla fall bör besöka en gång i sitt liv, om inte annat bara för att kunna dra fram som anekdot kring middagsbordet att man minsann sett både Leonardo da Vincis Mona Lisa och Madonnan i grottan på Louvren. Efter en kulturdos av den här kalibern kan det vara skönt att koppla av med en något mindre sofistikerad sysselsättning. Och vad passar bättre än att botanisera bland affärerna i La Fayette, där alla världens märken finns samlade under ett och samma tak? En allmän uppfattning tycks vara att shopping i Paris står sig otroligt dyrt i jamförelse med många andra städer, som svensk ska man dock ha klart för sig att Sveriges dito är minst lika dyrt om inte dyrare. Skillnaden är att utbudet i Paris är ofantligt mycket bredare. Har du vägarna förbi i januari eller februari så äger dessutom den stora januarirean rum där 30-70% avdrages, på allt.

 

 

På ön Île de la Cité ligger den stora kyrkan Notre-Dame, mer känd genom Quasimodo från Ringaren i Notre-Dame. Hugos roman förtäljer historien om den vanskapta Quasimodo, den vackra Esmeralda och ärkediakonen Claude Frollo som i ett tragiskt triangeldrama kämpade om den vackra flickans gunst. Idag syntes varken Quasimodo eller Esmeralda till, det gjorde dock en hel hjord av turister, osmidig som jag var hade jag lyckats bege mig dit en lördagseftermiddag. Även om det inte var olidligt på något sätt så tror jag att helhetsupplevelsen hade höjts ytterliggare några snäpp av att få ströva omkring på platsen utan att trängas.

 

För att behålla min värdighet fanns det någonting jag bara var tvungen att ge mig på innan jag åkte tillbaks till Sverige, egentligen två saker men den andra sparar vi tills nästa äventyr. Äta sniglar stod på menyn, i ärlighetens namn visste jag faktiskt inte ens om det var något man gjorde eller om det bara var någon gammal seglivad myt. Jäkla snigelätare minns jag att min farfar svor när Citroënen inte ville starta, ingenting kan de göra riktigt. Tydligen hade min gamle farfar aldrig smakat magret de canard i honungssky. Åter till sniglar då, efter att ha gått och skjutit det hela framför mig en vecka blev det så dags. När jag hittat en restaurang som av menyn att döma utlovade escargots intog jag min plats vid bordet och gjorde servitören uppmärksam på att det skulle ätas sniglar för hela slanten. Bien sûr monsieur svarade ett uttryckslöst ansikte och begav sig mot köket. Det var allt, inget leende, inga lustigheter, inte ens så mycket som ett flin. Det var alltså helt i sin ordning att äta sniglar i Frankrike, myten var sann. Efter några minuters väntan bars ett silverfat med åtta rejäla ting ut. För att få ut de små rackarna blev jag tilldelad en tandpetare och något slags verktyg som till utseendet påminde väldigt mycket om en ögonfranstång. Hur grunkan skulle användas blev jag dessvärre inte instruerad i. Innehållet på fatet framför mig såg uppriktigt sagt inte så jätteaptitligt ut och det var långt ifrån att snålvattnet började rinna. Tanken på att backa ur slog mig både en och två gånger, men tji den som ger sig tänkte jag och valde att förbise min misslyckade study session från tidigare i veckan.

Kommer ni ihåg när man var liten och satte tänderna i en studsboll? Ungefär så är den bästa beskrivningen jag kan ge, smaken var emellertid inte så pjåkig vilket dock var ganska förväntat med tanke på den obscena mängd vitlök som sniglarna marinerats i. Plötsligt hördes ett tjut, gästerna tittade mot köket och sedan på varandra. Tjutet eskalerade och övergick i ett gräl och trots min undermåliga franska förstod jag snart att det handlade om att brödet var slut. En dam i övre medelåldern kom utstormandes från köket och målet för hennes ilska var den stackars servitören som precis fyllt på mitt glas med vatten. Telefoner plockades upp och personer ringdes, vad som sades låter jag vara osagt men bara ett par minuter senare dök en man med ett stycke baguetter upp i entren, katastrofen hade avstyrts.

 

Det var med sorgsna steg jag vandrade hemåt den kvällen, jag kände mig inte redo att ta farväl av min nyfunna vän. Trikoloren vajade så majestätiskt över Place du Châtelet att jag som tack för det varma bemötandet bara ville ställa mig i givakt och nynna Marseljäsen. Det gjorde jag naturligtvis inte, men jag lovade att komma tillbaka. Ett löfte jag banne mig tänker hålla.

Jag landade på Suvarnabhumi Airport några dagar före jul. Det var andra gången Thailand och första gången Bangkok, staden där väst möter öst, nytt möter gammalt, fattigt möter rikt och Baht byter plats med i princip vad som helst - på gott och ont. Thailands huvudstad är i resesammanhang världens kanske mest mytomspunna stad, få ställen har varit början på lika många äventyr som här. Den myllrande mångmiljonstaden i den thailändska gulfen har kommit att bli Sydostasiens helt egna hall. I Bangkok finns något för alla, ett pulserande nattliv utan morgondag för festprissen, hundratals hektar malls för den shoppingsugne, fantastisk inhemsk mat för finsmakarna och dessutom är staden hem åt drygt fyrahundra tempel vilket även torde stilla de mest kulturtörstande resenärerna. På thailändska refererar man till Bangkok som Krung Thep vilket kort och gott betyder City of Angels, det fullständiga namnet för staden är betydligt längre och kniper dessutom förstaplats som världens längsta namn. Själv försökte jag med hjälp av en thailändsk vän lära mig hela namnet utantill för att kunna imponera på lokalbefolkningen vid ankomst, en uppgift som till min väns stora besvikelse visade sig vara mig övermäktig. Men hur fränt hade det inte vart att när taxichauffören i Suvarnabhumi frågar "Where to?" svara "Krung Thep Mahanakhon Amon Rattanakosin Mahintharayutthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Phiman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit, please"

 

Precis som med stavelser råder det i samma frikostiga manér heller ingen brist på boende, vad man bör välja och vart beror förstås på vad man har tänkt göra. Vill man inte slösa bort dagarna i huvudstadens trafikkaos bosätter man sig lämpligen i eller i närheten av distriktet man avser spendera som mest tid i då avstånden kan vara ganska rejäla. I centrala Bangkok finns emellertid BTS Skytrain som förvisso täcker en väsentlig del av staden och som dessutom är oerhört enkel att ta sig runt med, men med tanke på allt folk i rörelse kan det under ens lediga tid vara skönt att besparas allt vad kollektivtrafik heter, dessutom är till fots det bästa sättet att upptäcka en ny stad. Beakta dock att en trevlig promenad i Bangkok lätt mynnar ut i en pärs då temperaturen tenderar vara skoningslös, ett annars så bra tillfälle att ta fördel av någon av alla de oräkneliga ambulerande fruktvagnarna i stan. Det är inte mycket som slår att återhämta sig i skuggan med en svidande färsk fruktjuice nyplockad från sin isbädd samtidigt som man iakttar gatans evigt pågående teater, och i Bangkok finns det alltid något att titta på. Lite kuriosa om du finner dig själv flanerandes längs gatan Sukhumvit Road så sägs den vara en av världens längsta gator och leder dessutom hela vägen till Kambodja.

Ett tips som kan spara dig problem är att undvika alla former av transportmedel runtom turistområdena då man satt i system att ta med turister till vänner och bekantas skrädderier och juvelaffärer för att sedan få kommission på det du köper. Du kommer få höra en uppsjö olika skäl till varför just deras ekipage ska ta dig till Chao Phraya, Wat Pho eller Grand Palace. Gemensamt är löftena om guld och gröna skogar, men vara sig du väljer rickshaw eller songthaew som färdmedel befinner du dig snart på någon dunkel plats och värjer dig mot skjortor av diskutabel passform eller pärlor av tvivelaktig kvalité. Var även på din vakt mot andra ljusskygga erbjudande, kom ihåg att om något låter för bra för att vara sant är det förmodligen också det. Men bortsett från dessa ganska så harmlösa lurendrejerier som hör alla storstäder till är Bangkok en mycket säker stad med allt vad det innebär, systemkameran kan utan bekymmer följa med på resan. När det kommer till mat går Bangkok i bräschen och visar varför thailändsk gastronomi gjort sig ett namn i världen, var du än äter är chansen stor att du serveras ditt livs måltid. Missa heller inte de charmiga restaurangerna längs Chao Phrayas flodkanter, middagen dukas upp och äts på bryggorna medan flodens aktiviteter avspeglar sig i ljuset från rislyktorna. Fisk och skaldjur levereras dagsfärsk direkt från trålarna samtidigt som flodens flytande marknad ställer både kryddor och grönsaker till förfogande. Vill man även äta fint någon dag kan man med fördel göra det utan att det tär på semesterkassan, lyx behöver inte vara ruinerande dyrt fast lika gärna som languster och champagne i Vertigos skybar avnjuter jag pad thai och en Singha på en bakgata till Khao San Road. I övrigt är det bara fantasin som sätter gränserna för vad the City of Angels låter dig uppleva.

 

Efter ungefär en vecka tog havets frestelser överhand och det var dags att ta förväl, men det var inte adjö utan på återseende. Det smidigaste sättet att resa inrikes i Thailand är definitivt med flyg. har man dessutom lite framförhållning tar man sig mellan Bangkok och Phuket för under femhundra kronor. Flygen som opererar rutten håller hög standard med bra service och allt vad man kan tänkas önska sig utav ett bra flygbolag och mer därtill med tanke på det fördelaktiga priset. Den här gången ämnade jag dock att förflytta mig på ett något mindre sofistikerat sätt och eftersom tåget höll sig längs fel kust föll valet på buss. För att resa landvägen i Thailand måste man ha tid att avsätta, för precis allt tar tid, och sedan ytterligare tid. Enerverande enligt vissa men lite av charmen om du frågar mig. Jag fixade bussbiljetter på en resebyrå och fick platsen bussen skulle avgå klockan åtta samma kväll utpekat på en karta. Jag begav mig dit med så god marginal att jag till och med hann med en tupplur i väntrummet. Ett väntrum som för övrigt även agerade provisoriskt kök åt personal i byggnaden, samt en och annan förbipasserande. Klockan slog både nio, tio och elva innan en man med pickup dök upp och meddelade att bussen avgick på annat håll och att det nu var brådis. Jag kastade mig upp och åkte flak genom bangkoknatten tills jag hamnade på rätt adress, för att även där vänta ytterligare en timme innan bussen sent omsider ankom. Resans första etapp var mycket komfortabel och det mjuka vägunderlaget inbjöd till och med till en gnutta sömn, något jag med facit i hand borde utnyttjat bättre då resans andra etapp var mindre angenäm. Det skumpade och small så häftigt att man ibland undrade om vi tagit en genväg genom djungeln, grenar piskade rutorna repiga och jag förbannade mig själv för att jag med ett girigt flin roffat åt mig en fönsterplats.

Efter åtskilliga timmar och några nattliga byten på platser så ödsliga att Aborrträsk förefallit gastkramande agorafobiskt anlände vi till Phuket Town. En stad som ofta kommer i skymundan till förmån för stränderna, och visst, det är svårt att motivera en övernattning i Phuket Town när några av landets vackraste stränder nås på under en halvtimme. Men omväxling förnöjer ju trots allt och om man skulle tröttna på strandlivet för bara en eftermiddag är staden definitivt värt ett besök. Phuket Town är inte direkt någon metropol och inte i närheten så dynamisk som Bangkok, men fortfarande en stad i den bemärkelsen att den nätt och jämt är för stor att täcka till fots. Utforska chinatown och lokala marknader, ät dig mätt på utsökt mat för en spottsyvel innan du rundar av med billig shopping och återgår till en lat eftermiddag med en bra bok i skuggan av palmerna.

För min del blev det varken lunch eller chinatown då det första jag såg var en buss med Khao Lak skrivet på skärmen som precis börjat backa ut från sitt stall. Efter att ha spenderat de senaste timmarna i luftkonditionering så sval att jag sista biten fick värma mig med en kall pepsi var det inte med några graciösa steg jag snubblade ut i den trettiogradiga morgonsolen. Jag klandrar heller inte taxichaufförerna som från sin plats i skuggan skrattandes hejade på när jag försökte påkalla bussförarens uppmärksamhet, det måste trots allt ha sett ganska komiskt ut när jag på stelfrusna ben stapplade fram över parkeringsområdet.

 

Khao Lak är ursprungligen en liten fiskeby i provinsen Phang Nga, lite drygt tio mil norr om Phuket. Livet i dalen kantas av en ganska anspråkslös tillvaro, tempot är lågt och stressen bokstavligt talat rinner av en i samma stund bussen gör halt på den lilla huvudgatan Thanon Petchkasem. Det är fortfarande tidigt på dagen när jag anländer. På en gatuköksvagn står det några grytor och puttrar, på en annan slickar lågorna de svartbrända wokarna där kyckling, citrongräs och koriander fräser våldsamt i den heta oljan. En fyllig doft av chili samsas med vällukten från de nygräddade bananpannkakorna ur en tredje vagn, den lågmälda vinden gör närheten till havet ofrånkomlig, det luktar Thailand. Alla de hundratals nya intrycken som bara svishat förbi under de senaste - minst sagt intensiva - dagarna sedan jag landade har börjat lägga sig på plats och det börjar sakta gå upp för en att man äntligen är här. Jag trycker till lite extra med fötterna i marken för att bevara känslan medan jag snurrar runt och betraktar omgivningen.

Uppe på kullarna bakom den milslånga sandstranden breder en massiv regnskog ut sig, en tuk-tuk susar förbi på huvudgatan och passerar några män i rishatt som stillsamt ser över sina räkodlingar, man kan inte annat än låta sig njuta över scenariot. I Khao Lak är det främst lugnet som lockar. För mig var det dock något helt annat som kallade. Sju mil rakt ut i Andamansjön reser sig Thailands sista utpost, nationalparken Similan Island vilket har varit något av ett drömresemål ända sedan jag kom över en artikel om paradiset i National Geographic. Similan är pattani malay och betyder nio, precis som namnet antyder består ögruppen av nio öar. Svarta granitklippor, kritvita stränder, smaragdgrön djungel och turkosblått vatten. Landskapet som möter en är så hutlöst vackert att det fått självaste Claude Monet att huvudstupa plocka fram färg och pensel, varenda liten detalj ser tillrättalagd ut.

 

 

Jag lät mig inte dröja innan jag skrev upp mig på morgondagens snorklingstur till de nio öarna. Eftersom mycket i Khao Lak kretsar kring dyk och snorkling var det inga som helst problem att hitta en lämplig agentur för ändamålet. Klockan sju följande morgon blev jag upplockad av en minibuss som tog mig till Thap Lamu, en liten fiskeby någon mil söder om Khao Lak där flottan som trafikerar sträckan ligger förtöjd. Från det att vi lämnat kajen tog det drygt en timme innan vi kastat ankar vid första ön, ungefär sju sekunder senare befann jag mig i vattnet med full mundering.

Jag simmade på egen hand iväg för att sträcka på fenorna men också för att jag såg en klippavsats skära vattenytan ett tjugotal meter längre bort. Vågorna slog och kastade runt både växter och förvirrade fiskar som råkat simma in i bränningarna, där kan man ha kul tänkte jag och satte kurs. Bakom ett stim kirurgfiskar som obekymmrat passerade uppfattade jag en rörelse, en rörelse som fick det att spritta till rejält i centrala nervsystemet. Ett spjut av is gick genom kroppen och befallde mig att ta det riktigt passivt i väntan på att hjärnan skulle registrera vad som försigick. Jag är egentligen inte ormrädd mer än att jag har en sund självbevarelsedrift och gärna håller mig på avstånd när det vankas ormar i antåg, i synnerhet giftiga sådana. Nu hade jag en gynnare simmandes rakt under mig och det krävdes knappast en doktorsavhandling i herpetologi för att identifiera den som en strimmig havsorm, alltså en av världens giftigaste ormar. Jag kunde dock inte annat än beundra hur respektingivande och elegant den svepte fram bland korallerna i jakt på småfisk, eller större ting, doktorsavhandlingen i herpetologi lyser som sagt med sin frånvaro. Utan någon vidare eftertanke simmade jag efter den och gjorde så en bra stund, naturligtvis såg jag till att hålla ett par meters avstånd då jag inte var ute efter att umgås i någon större utsträckning. Som från ingenstans gjorde den plötsligt en tväromvändning och började simma rakt emot mig, om det var för att den fått nog av påhänget och ville markera att det var dags att skingra sig eller om den inte kunde bry sig mindre och inte tog någon som helst notis om mina bleka lekamen är svårt att svara på. Hurvida det berodde på det ena eller andra var dock inget jag reflekterade över just då, när en orm av den kalibern fokuserar sina krafter på att trotsa allt vad normalkraften heter och simma rakt igenom en har man andra angelägenheter i tankarna. Någonstans långt bak ifrån hjärnstammen erinerade jag mig om något jag sett på Animal Planet ett par år tidigare, minnet var suddigt men gjorde gällande att ormen i fråga var en av världens giftigaste men samtidigt helt ofarlig och oförmögen att bitas under vatten, men just då, i händelsernas centrum gav det diffusa minnet föga tröst.

 

Vore jag Bear Grylls eller någon annan karlakarl hade jag bara vant dragit kniven ur benhölstret, osäkrat harpunen och gjort mig redo för strid. Nu låg jag bara där - i mina för dagen något förstora badbyxor som för övrigt aldrig hade suttit kvar om jag tvingats fly hals över huvud - och flöt på ett par, två meters djup som ett bete på kroken och kunde inte förmå mig själv till någonting annat än passivitet, inte för att jag var behärskad och insåg att några panikartade utsvävningar inte vore till min fördel utan för att jag var stel som en pinne av skräck. Med bara någon meter kvar vek den dock av och lättad lät jag den fortsätta utan att ta upp jakten igen. Under min reträtt höll jag istället på att kollidera med en havssköldpadda eftersom jag oavbrutet tittade mig över axeln för att försäkra mig om att min gamla vän inte hade kommit på andra tankar sen sist. Sköldpaddan däremot hade ett helt släptåg av snorklare i kölvattnet och verkade inte det minsta besvärad, tvärtom demonstrerade han belåtet diverse vattenkonster emellan det att han lät sig matas av personer som tydligen inte hade hört på under genomgången då vi blev uppmanade att inte mata djuren vilket störde ekosystemet bland korallreven. Efter att jag med stor möda lyckats kravla mig upp i båten berättade jag entusiastiskt för vår guide om min lilla incident, detaljerna om hjärtsvikt och hur jag såg ljuset i tunnelns slut utelämnade jag givetvis då vi alla vet hur australiensare är, det är ingen slump att det går att hitta personer som Crocodile Dundee i deras telefonkatalog.

Ormen var i alla fall mycket riktigt mer eller mindre ofarlig för människor, i synnerhet när den befinner sig i vatten. På land i dess orätta element var det skillnad men likaså där är risken att bli biten minimal. Det blir allt ovanligare att man ser dem sa guiden och jag kunde ana en underton av avund i hans annars så manhaftiga stämma, under de senaste tre åren hade han endast skådat någon enstaka. Han slutade prata och blickade ut över relingen som för att dra sig till minnes de gamla goda tiderna när det var ett enda stort myller av ormar att kasta sig bland.

 

Två herrar i övre medelåldern som enligt egen utsago hade gedigen erfarenhet inom området gjorde oss sällskap på utflykten. De hade enligt dem själva dykt och snorklat i större delen av världen men Similan Islands var ett av de bättre om inte det bästa dyket hittills. Jag som lekman kan varken bekräfta eller dementera de båda herrarnas yttrande men jag ser ingen som helst anledning att misströsta, vattnet var kristallklart och djurlivet makalöst. Förvisso har jag snorklat innan, både i Thailand och andra tropiska vatten. Men om sanningen ska fram har tidigare strapatser aldrig imponerat speciellt mycket, ofta har de dessutom kännetecknats av så sällsynt färgglösa fiskar att en insjögös framstått som ett färgsprakande underverk i jämförelse. Snorklingen i Similan Island saknar helt enkelt motstycke och var mycket mer än vad jag vågat hoppas på. Befinner ni er i Thailand gör ni er själva en stor otjänst om ni inte kommer hit.

 

 

Alla har en åsikt om Thailand, tyvärr inte alltid baserad på självupplevda erfarenheter vilket förmodligen är
en stor orsak till att landet ibland får utstå en del enligt mig obefogad kritik. Det är dock ett faktum att nästan en halv miljon svenskar årligen hittar hit där majoriteten dessutom återvänder vilket bör tala för sig självt.
Jag personligen har hunnit avverka en handfull länder i regionen och håller ändå Thailand som klar favorit.
Har man dessutom bara några få veckors semester och inte vill gambla bort sin dyrbara tid på att köpa grisen i säcken är Thailand alltid ett säkert kort. Lättillgängligt, prisvärt, en fantastisk befolkning och underbar mat, lägg därtill en natur som inte är av denna värld och du får en idealisk semesterdestination, en bit av paradiset på jorden, ett Shangri La. Och jag måste säga att det blir svårt att planera en resa utan att snegla åt Thailand i fortsättningen.

 

 

 

Gav mig på en sammanställning av mina flygdata från de senaste åren, alltid kul att veta vilka flygplatser man besökt och vilka bolag man nyttjat. Emirates får högsta betyg med Cathay Pacific på en god andraplats. Bästa flygplatsen jag hittills gästat är Singapore Changi airport, sämsta - eller minst bra som kanske är en mer passande term - är nog Paris Beauvais.

 

2008-03-11 Stockholm (ARN) - Sharjah (SHJ), MyTravel Airways (DK1913)
2008-03-12 Sharjah (SHJ) - Phuket (HKT), MyTravel Airways (DK1913)
2008-03-19 Phuket (HKT) - Sharjah (SHJ), MyTravel Airways (DK1914)
2008-03-20 Sharjah (SHJ) - Stockholm (ARN), MyTravel Airways (DK1914)
2008-09-06 Göteborg (GOT) - Dusseldorf (DUS), Lufthansa (3061)
2008-09-06 Dusseldorf (DUS)- Chicago O'Hare (ORD), Lufthansa (436)
2008-09-20 Chicago O'Hare (ORD) - Dusseldorf (DUS), Lufthansa (437)
2008-09-21 Dusseldorf (DUS) - Göteborg (GOT), Lufthansa (3064)
2009-10-05 Göteborg (GOT) - Helsinki (HEL), Finnair (AY672R)
2009-10-05 Helsinki (HEL) - Osaka (KIX), Finnair (AY077R)
2009-12-25 Osaka (KIX) - Manila (MNL), Thai Airways (TG0621)
2009-12-27 Manila (MNL) - Kalibo (KLO), Cebu Pacific (5J335)
2010-01-03 Kalibo (KLO) - Manila (MNL), Cebu Pacific (5J332)
2010-01-03 Manila (MNL) - Tagbilaran (TAG), Cebu Pacific (5J619)
2010-01-07 Tagbilaran (TAG) - Manila (MNL), Cebu Pacific (5J618)
2010-01-08 Manila (MNL) - Osaka (KIX), Thai Airways (TG0620)
2010-03-14 Osaka (KIX) - Hong Kong (HKG), Cathay Pacific, (CX503)
2010-03-16 Hong Kong (HKG) - Ho Chi Minh City (SGN), United (0869)
2010-03-23 Ho Chi Minh City (SGN) - Hong Kong (HKG), United (0862)
2010-03-24 Hong Kong (HKG) - Taipei (TPE), Cathay Pacific (CX530)
2010-03-26 Taipei (TPE) - Osaka (KIX), Cathay Pacific (CX564)
2010-06-21 Osaka (KIX) - Helsinki (HEL), Finnair (AY078R)
2010-06-21 Helsinki (HEL) - Göteborg (GOT), Finnair (AY677R)
2010-09-08 Göteborg (GOT) - Amsterdam (AMS), KLM (KL1152)
2010-09-08 Amsterdam (AMS) - New York (JFK), KLM (KL643)
2010-09-13 New York (JFK) - Amsterdam (AMS), KLM (KL9080)
2010-09-13 Amsterdam (AMS) - Göteborg (GOT), KLM (KL1155)
2010-10-05 Stockholm (ARN) - London (LGW), Norwegian (DY3807)
2010-10-06 London (LGW) - Dubai (DXB), Emirates (16)
2010-10-07 Dubai (DXB) - Osaka (KIX), Emirates (316)
2010-12-22 Osaka (KIX) - Hong Kong (HKG), Cathay Pacific (CX503)
2010-12-22 Hong Kong (HKG) - Bangkok (BKK), Cathay Pacific (CX703)
2011-01-09 Singapore (SIN) - Hong Kong (HKG), Cathay Pacific (CX714)
2011-01-09 Hong Kong (HKG) - Osaka (KIX), Cathay Pacific (CX502)
2011-03-23 Osaka (KIX) - Helsinki (HEL), Finnair (AY78)
2011-03-23 Helsinki (HEL) - Göteborg (GOT), Finnair (AY677)
2011-04-05 Göteborg (GOT) - London (LHR), British Airways (BA793)
2011-04-05 London (LGW) - Bordeaux (BOD), British Airways (BA7983)
2011-04-11 Bordeaux (BOD) - London (LGW), British Airways (BA7988)
2011-04-12 London (LHR) - Göteborg (GOT), British Airways (BA790)
2011-04-20 Göteborg (GOT) - Helsinki (HEL), Finnair (AY676)
2011-04-20 Helsinki (HEL) - Osaka (KIX), Finnair (A77)
2011-05-26 Osaka (KIX) - Bejing (BJS), Air China (CA162)
2011-05-26 Bejing (BJS) - Stockholm (ARN), Air China (CA911)
2011-05-26 Stockholm (ARN) - Göteborg (GOT), SAS (SK169)
2011-06-01 Göteborg (GSE) - Barcelona (GRO), Ryan Air (FR9384)
2011-06-03 Barcelona (BCN) - Bordeaux (BOD), Vueling (VY9010)
2011-06-11 Bordeaux (BOD) - Barcelona (BDN), Vueling (VY9011)
2011-06-22 Barcelona (BCN) - Bordeaux (BOD), Vueling (VY9010)
2011-06-29 Bordeaux (BOD) - Barcelona (BCN), Vueling (VY9011)
2011-07-06 Barcelona (BOD) - Bordeaux (BOD), Vueling (VY9010)
2011-07-11 Bordeaux (BOD) - Stockholm (ARN), Norwegian (DY4320)
2011-07-12 Stockholm (ARN - Göteborg (GOT), Norwegian (DY4073)
2011-07-27 Göteborg (GSE) - Paris (BVA), Ryan Air (FR2344)
2011-08-05 Paris (BVA) - Göteborg (GSE), Ryan Air (FR2345)
2011-09-09 Göteborg (GSE) - Paris (BVA), Ryan Air (FR2344)

 

Under en komfortabel atlantflygning till New York

Helgen stundade och vi hade alla planer inför kvällen, Izakaya och därefter kanske runda av med karaoke i goda vänners lag. Fredagen den 11 mars 2011 började som vilken fredag som helst, ett datum som kom att påverka hela världen och förändra Japans historia för alltid. Dygnen har sedan dess blivit kortare, Japan förflyttades 2.4 meter österut och på grund av denna massförflyttning snurrar jorden numera obalanserat då figuraxeln ändrade läge med nästan 20 centimeter. Klockan 14:46 en klar och kylig vårdag skakade en av de kraftigaste jordbävningarna i världshistorien om öriket Japan. Jag har upplevt jordbävningar förut men Tohoku-skalvet den 11 mars 2011 var något helt annorlunda, istället för de korta intensiva skakningarna som mer eller mindre är över i samma stund de börjar - inte helt olikt ett passerande godståg eller något i det stuket -  yppade sig skälvningarna nu i form av långvariga svajningar och affekten av sjösjuka infann sig innan vi förstod vad som stod på. Folket bredvid i byggnaden jag befann mig i pratade men rösterna lät avlägsna, nästan som det slagit lock för öronen. Jag tittade mot fönstret och såg att persiennsnöret vajade ordentligt i sidled. Skalvet varade i nästan 6 minuter. Någon timme senare, överallt där det fanns TV-apparater stod människor samlade, de flesta av dem med telefonen tätt tryckt mot örat i desperata försök att nå nära och kära i det fullständigt överbelastade telefonnätet. På TVn visades en järnväg som hade rasat ihop där räddningsarbetet pågick för fullt. Vilken katastrof minns jag att jag tänkte föga vetandes om vad som knappt en timme tidigare slagit till med full kraft i nästan femhundra kilometer i timmen och ödelagt stora delar av hela östkusten. Det skulle dock dröja ytterliggare ett dygn innan jag för första gången hörde talas om Fukushima Daiichi.

 

Nyheten om den inträffade kärnkraftolyckan nådde mig först på lördagen, ingenting allvarligt lite problem med kylsystemet hette det i Japan. Genom internationella nyhetsrapporteringar förstod man dock att det var värre ställt än så. Oron spred sig men vi såg alla till att hålla varandra väl uppdaterade så fort vi delgavs det senaste nytt. Åttahundra personer arbetade i kärnkraftverket när jordbävningen slog till, ett par dagar senare när order om evakuering gick ut förblev en femtio man stark arbetsgrupp kvar. Styrkan kom av media att kallas för Fukushima Fifty och bestod av både ingenjörer och mindre erfarna arbetare. Vad sedermera förenade dem den 14 mars var att de oavsett bakgrund accepterade sin uppgift med vetskapen om att det för deras del sannolikt skulle sluta med dödlig utgång. I sms till anhöriga skrev en man som arbetade på kärnkraftverket till sin dotter "Fortsätt lev väl, jag kommer inte kunna komma hem igen på ett tag". Fukushima Fifty var de modiga hjältarna som ignorerade strålningen och stannade kvar för att hålla undan det värsta i väntan på förstärkning.

Åtgärderna man vidtog började te sig alltmer desperata, i blindo pumpade man in havsvatten överallt där man kom åt i hopp om att träffa bassängerna med det utbrända kärnbränslet i de kollapsade reaktorerna. "Ångan man ser stiga tyder på att vattnet man pumpat in nått bassängerna som det skulle" sa en svettig kabinettssekreterare innan man uppgraderade olyckan till en femma på den sjugradiga INES-skalan och Tepco-chefen brast ut i gråt i direktsänd tv. Strålningen i området steg och arbetarna fick kallas tillbaks, en helikopter sattes in att vattenbomba reaktor tre och fyra och en hel nation höll andan i väntan på positivare nyheter. Vi satt i en restaurang och såg hur helikopterinsatsen fick avbrytas efter att vattenbombningarna misslyckats fatalt. "Vad återstår nu?" var frågan vi alla tänkte men innerst inne inte ville ha svar på. För mig - och de vänner i mitt sällskap - var verkligheten nu att hela Japan stod och vägde på avgrundens rand. Jag var derealiserad och kände mig nästan avskuren från verkligheten, det var på ett par knäsvaga ben jag stapplade ut ur restaurangen och begav mig hem den kvällen. På vägen hem vid de annars så trafikerade övergångsställena stod nu kostymklädda affärsmän och bara stirrade framåt med tomma blickar trots att Herr Gårman visade grönt. Vad vi hade nu var ett skenande kärnkraftverk bortom all form av kontroll med 560 ton kärnbränsle i källaren, jämförbart med Tjernobyl där man "blott" hanterade 180 ton vid olyckstillfället. Det gjorde fruktansvärt ont att tänka på dessa människor som inte getts någon tid att sörja över sina nära och kära efter jordbävningen som bara den var en katastrof av bibliska proportioner, nu hade man dessutom en kärnkraftsolycka på halsen med en sorti ingen kunde förutspå.

 

Underligt nog fortsatte dagarna att gå, man slutade med tiden prata om Fukushima och trots att det idag fortfarande pågår exakt samma sorts arbete som de gjorde den där sömnlösa veckan nio månader tidigare så har livet återgått till det normala igen. I japanskan finns ett talesätt som sammanfattar det bra, det lyder "Nana korobi ya oki" vilket betyder: Faller du sju gånger, res dig åtta. Kan man annat än imponeras av detta land som rest sig upp igen efter så mycket elände? Hiroshima, Nagasaki, Kobejordbävningen och nu det här. Även om det ännu inte finns någon som kan svara på det slutgiltliga utfallet av den här tradegin så har befolkningen på ett beundransvärt sätt hanterat allt det som kastats emot dem sedan den 11 mars 2011.

Jag spenderade lite drygt en månad i Kataloniens huvudstad Barcelona i början av sommaren. Tyvärr var sträckan mellan El Prat och Carrer de l'Aprestadora det mesta jag såg av staden då jag mer eller mindre veckopendlade mellan flygplatsen och lägenheten jag hyrde in mig hos. Under en av alla otaliga take off från El Prat upptäckte jag dock strandremsan som ligger i direkt anslutning till flygplatsen dit jag faktiskt begav mig i vad som blev en exkursion jag sent ska glömma. Uppe från luften såg det ut att vara a walk in the park att till fots ta sig från huvudterminalen till stranden. Den bittra sanningen dömde mig dock till över två timmars marsch i rask takt hårt bevakad av den för dagen självutnämnda bödeln solen. Ett dopp i Medelhavet efter ankomst har sällan varit så angenämnt. Färdigbadad fann jag också strandbussen som skulle tagit mig hela vägen ned till havet, det skulle även visa sig att den - med bara ett litet byte - skulle ta mig hela vägen hem. Gör om, gör rätt tyckte jag mig höra någonstans långt bak från hjärnstammen. Det gjorde jag också, dagen därpå och den här gången gick det helt smärtfritt. Tiden jag tillbringade i Barcelona var under vad jag förmodar den mest improduktiva peridoen i mitt liv, och är kanske därför mitt livs sämsta affär, men utsikten från min balkong och solnedgången över Tibidabo fick mig att le mer än en gång, och är det som de säger att man aldrig ska ångra någonting som en gång fått en att le så ser jag mig inte som några hundra euro fattigare utan istället ett minne rikare.

 

Hur många kan med handen på hjärtat säga att sushi inte är det första man tänker på när japansk mat förs på tal? Förmodligen inte alltför många i alla fall. Själv minns jag när man som pojkvasker för första gången hörde talas om sushi och hur man rös av bara tanken på denna förskräckliga anrättning beståendes av rå fisk som de stackars japanerna dag in och dag ut tvingades utstå. Ack så fel man kunde ha skulle det sedermera visa sig, både vad gäller att sushi per se inte har någonting överhuvudtaget med rå fisk att göra samt att det minsann inte var det mest vedervärdiga som stod att finna vilket jag i så många år gått runt och trott, men mer om det senare.

Varför sushi så småning om blev så oerhört populärt i våran del av världen råder det delade meningar om. En rimlig sådan torde dock vara på grund av alla japaner som under efterkrigstiden flyttade till USA och i synnerhet Kalifornien. Det dröjde naturligtvis inte länge innan de japanska restaurangerna började ploppa upp som svampar ur jorden runt om Amerika. En man vid namn Ichiro Mashita-san som jobbade och slet på det lokala haket uppe bland kullarna i Los Angeles fick en osedvanligt slitsam dag en snilleblixt där han stod och skrubbade grytor i den tryckande eftermiddagshettan. "Om man skulle ta och byta ut tonfisken mot avokado..." tänkte han stillsamt för sig själv, "Ja, jag tror faktiskt att jag gör det". Voilà! The California roll såg för första gången dagens ljus. Ryktet om Ichiro Mashita-san's briljanta skapelse spred sig som en löpeld över kullarna. Folk vallfärdade till The Tokyo Kaikan som var namnet på syltan då det begav sig, alla skulle äta The California roll och på den vägen är det. Att sushi är det första man tänker på är naturligtvis inte fel då det är en del av det japanska köket precis som köttbullar är en del av det svenska. Men också precis som det svenska så har det japanska så oändligt mycket mer att erbjuda vilket jag i stor utsträckning blev varse på min resa till Solens ursprung: Japan.

 

 

Ta seden dit man kommer heter det ju och i den japanska kulturen där ingenting lämnas åt slumpen finns det kolossalt många etikettregler att ta hänsyn till. Som utlänning förväntas man dock aldrig förstå de japanska sedvänjorna, men för att tona ned vårt västerländska - och i vissas ögon - tölpaktiga beetende, åtminstonde en aning finns det i alla fall ett par saker man kan ha i åtanke. Först och främst, passa tider. Att komma för sent till en avtalad tid ses inte med blida ögon även om japanerna alltid kommer försäkra dig om att det inte är någon fara på taket. Kanske betyder nej, japaner är dock alldeles för artiga för att ge dig ett distinkt nej. Lägg på minnet att riset är heligt, att hälla soja eller sticka ätpinnarna i det - när du inte äter förstås - passar sig absolut inte och skulle detta etikettbrott begås i offentlighetens ljus ska man inte bli förvånad om bordsgrannen har synpunkter på ens bordsskick.

Man frågar inte en japan om ålder, mycket enkelt. Det är helt i sin ordning att påpeka storleken på någon annans kroppshydda men Gud nåde dig om du för ålder på tal. Jag själv som är ganska högrest fick höra både en och två gånger innan jag reste hur jag skulle skrämma slag på lokalbefolkningen. Precis som i Merian C. Cooper's klassikerrulle där jättegorillan kommer till stan fruktade jag ett liknande scenario där jag själv skulle sätta skräck i min omgivning när jag drog fram med mina 190 centimeter. Jag föreställde mig hur jag på flykt undan pöbelns högafflar tvingades förskansa mig i Tokyo Tower för att slippa bli lynchad av den mordlystna folkhopen. Mina föraningar visade sig emellertid vara helt obefogade. Visst tittade folk lite extra, men bortsett ifrån ett fåtal nyfikna blickar var nog det enda av framfusig karaktär jag upplevde en äldre herre som efter en tillsynes ångestladdad övervägning slutligen fattade mod till sig och frågade hur många centimeter lång jag var. "Ohh... lång..." utbrast han imponerat och fortsatte sin vandring.

 

Brottsligheten i Japan hör till den lägsta i världen och om du inte planerar att göra skumraskaffärer med Yakuzan är risken att du som turist blir utsatt för brott så gott som obefintlig. Man kan utan att överdriva röra sig fritt överallt vilken tid på dygnet som helst. En bekant till mig blev av med sin plånbok innehållandes drygt 5000 svenska kronor, efter en natts sörjande ringer telefonen och vän av ordning i andra änden deklarerar att plånboken fanns för upphämtning på ett poliskontor i närheten. Utan minsta anspråk på hittelön var plånboken inlämnad anonymt med vartenda öre i behåll. Ett annat fascinerande fenomen jag blev vittne till är hur man på bästa sätt försäkrar sig om att få sittplats på McDonalds eller liknande snabbmatskedjor under lunchrushen då det är mycket folk i rörelse. Det går helt enkelt till så att man söker upp ett ledigt bord där man bekymmerslöst placerar ut sin laptop för att sedan gå och beställa. Japanernas näst intill vidskepliga respekt och hänsyn för annans egendom gör en sannerligen lite mer ödmjuk inför livet, och efter några dagar blir man inte längre förvånad över de små gummorna som prydligt hänger handväskan över cykelstyret medan de kilar in och handlar.

 

 

Järnvägsnätet i landet är väl utbrett och med flera avgångar i timmen är det mycket lätt att ta sig kors och tvärs över hela Japan. Med de pompösa höghastighetstågen Shinkansen når du din slutdestination i synnerligen överkomlig tid. Strömlinjeformad som en pistolkula pressar Shinkansen-tågen hastigheter på uppemot 320 km/h och det är inte för inte som det givits smeknamnet "Bullet train". Shinkansen har kommit att symbolisera det moderna Japan, precision personifierad. Med en genomsnittlig försening per ankomst stoltserar Shinkansen med bara ett par sekunder, en motpol till vårt svenska SJ som hittills i år snittar 4.6 minuters försening per ankomst. Utgår man ifrån Tokyo som är navet i det japanska järnvägsnätet når man Kyoto på ungefär en och en halv timme. Från Kyoto tar man sig ända ned till Hiroshima på ungefär samma tidsspann. Nackdelen är att det trots allt är ganska dyrt att åka tåg i Japan, sträckan Tokyo - Kyoto som så många gärna avverkar på sin japanresa går på bortåt 1000 svenska riksdaler. Har man tänkt att åka mycket tåg har man som turist dock möjligheten att köpa Japan rail pass som kan utnyttjas ombord på de flesta tågen under en förbestämd tidsperiod på antingen en, två eller tre veckor. Tänk på att tågpasset måste införskaffas innan ni anländer till Japan, det är ett privilegium endast till för turister och kan inte köpas på plats. För den som inte är intresserad av att ödsla sina surt förvärvade semesterslantar på tåg finns det billigare alternativ i form av nattbussar, och som med så mycket annat här i livet får man vad man betalar för. Bussarna varierar en hel del i utförande, från det mest simpla till bussar där man sitter i sin egen hytt med lyxattiraljer som personlig tv-skärm, internet access och utrymme för sin laptop. Sätena kan i de flesta bussar fällas till liggande läge och oftast tillhandahålls även kudde och filt.

 

 

Något jag själv uppskattar med att resa är att faktiskt ta någon dag till att bereda en måltid på egen hand, om man har tillgång till kök då det vill säga. Att strosa runt och låta sig förföras av dofter från fjärran länder i exotiska matvaruhus är ett av resans stora nöjen för egen del, och dessutom helt gratis. I de japanska matdiskarna hittar man allting, fågel marinerad i all tänkbar härligtdoftande såser, fiskar du knappt trodde fanns, decimeterlånga bläckfiskarmar i gälla färger och omsorgsfullt tuktade grönsaker som av utseende att döma lika gärna kunnat härstamma ifrån någon av Tolkiens magiska världar. Resultatet av min kokkonst har i de flesta fallen lämnat mycket att önska, men istället har jag berikats med många roliga minnen som kompenserar vad mina fragila smaklökar under dessa tillfällen ibland fått uthärda.

Man pratar ibland om det japanska köket som världens mest genomtänkta kök, köket där även det mest - i en lekmans ögon - betydelselösa lilla ting har ett större syfte. Det kan handla om något så fascinerande som en kryddört som förenklar matsmältningen av rotfrukten på samma tallrik - och som i sin tur assisterar proteinet i köttbiten att omvandlas till aminosyror och så vidare. Det japanska köket är också känt för att maten i stor grad är säsongsbaserad, vilket bottnar i att grönsaker och fisk har en bärande roll i kosten. Stor vikt läggs vid råvarorna och god kvalité är A och O och något man är kompromisslöst noga med i det japanska köket där fusktillsatser som salt, socker och grädde ofta lyser med sin frånvaro. Något som också avspeglar landets medellivslängd som är bland de högsta i världen.

I The Michelin Guide som är en av de absolut främst ansedda och prestigefyllda guidboken för restauranggäster svarar Japan för överlägset flest restauranger. Bara Tokyo ensamt har fler Michelin-stjärnor än Paris, Hongkong, New York, Los Angeles och London tillsammans. Och det mina damer och herrar, är inget mediokert betyg.

Sashimi är en populär rätt i Japan och vad så många av oss förväxlar med sushi. Sashimi betyder ordagrant stucket kött och består oftast av tunna skivor av rå fisk, i vissa fall också nötkött och kyckling. Sashimi anses som en lite finare maträtt i Japan och för att inte smaken ska förstöras av andra aromer äts det helst som förrätt. Lax, tonfisk, bläckfisk, räkor, blåsfisk och yellowtail är samtliga populära sashimi-fiskar som ofta kombineras med sushi - som i sin enkelhet egentligen bara är vinägersmaksatt ris. En annan personlig favorit är yakiniku, yaki är japanska för grilla och niku betyder kött. Precis som ni misstänker handlar det om grillat kött. Varför jag gillade yakiniku så mycket berodde inte enbart på maten utan hela konceptet. Oftast betalar man ett fast pris, runt 200 kronor och sen får man äta så mycket man vill under 90 minuter, lägger man till runt 50 kronor får man även obegränsat med dricka. Sedan är det bara att välja och vraka ur menyn, kött och grönsaker bärs in på brickor, grillar gör man själv efter konstens alla regler medelst en grill som är monterad i mitten av bordet. Mellan varven när köttet ligger och drar sig i marinaden eller på grillen är ett utmärkt tillfälle att avnjuta lite iskall japansk öl som brukligt serveras i frostkylda glas vilket verkligen sätter pricken över i:et runt den heta grillen.

 

Sashimi av den populära fisken yellowtail uppe i det vänstra hörnet, pågående yakiniku till höger samt

sashimi av den berömda kobebiffen nere till vänster och ett axplock av sushi till höger

 

Jag har alltid undrat över vad som menas när man pratar om kött som smälter i munnen, för det enda som tidigare smält när jag stoppat det i munnen är glass. Första gången jag åt kobebiff eller Wagyū som det heter på japanska gick det dock ögonblickligen upp för mig varför uttrycket kom att myntas. Köttet var så mört att det bokstavligen kunnat ätas med sked. Sägnen förtäljer att kreaturen masserades till klassisk musik och matades med öl för att få fram det karakteristiska mönstret som köttet kom att bli känt för över hela världen, sanningen ligger väl någonstans mittemellan. Eftersom Japan till två tredjedelar är täckt av berg råder det naturlig brist på betesmarker, vad det däremot inte råder någon brist på är kor vilket gör att det blir många nötkreatur på liten yta. Förr när tiderna var svåra och det inte grönskat som man räknat med tillsatte man öl i näringen och masserade understimulerade muskler för att ta bort hungerkänslan och öka välbefinnandet hos djuren. I hur stor utsträckning och tills när det faktiskt verkställdes är osäkert, men det sägs ha börjat under Shogunatet på artonhundratalet. Idag vet man att massage och ölpimpling inte har någon effekt på köttets mörhet, det är rasens genetiska egenskaper som är orsaken. Även i Japan är kobebiff ganska dyrt och brukar kosta från 500 kronor och upp till flera tusen. Det är dock fortfarande mycket billigare än i Europa så om man någon gång ska äta riktig kobebiff så bör man göra det i Japan.

 

För den äventyrslystne och andra våghalsar är ett smakprov på den dödligt giftiga blåsfisken fugu ett ofrånkomligt krav. Fugu anses som en delikatess i Japan och har ätits av lokalbefolkningen i århundraden, det är dock den enda måltid den japanska kejsaren är officiellt förbjuden att äta på grund av dess giftighet. Sedan 1984 är det förbjudet att servera fiskens lever som sägs vara den mest välsmakande delen, likaså den mest giftiga. I EU är all försäljning av fugu strikt förbjudet. Trots allt är risken för förgiftning mycket liten, dödsfall är mycket ovanligt och i nästan samtliga fall handlar det om personer som försökt att tillaga fisken hemma. För att få jobba som fugukock åt allmänheten krävs det 2-3 år av lärlingsskap som avslutas med ett strängt examensprov där bara ungefär 35% av de aspirerande kockarna blir godkända. Jag styrde stegen mot Zuboraya - som är en restaurangkedja välkänd för sin fugu - för att inmundiga denna mytomspunna fisk. Efter att jag suttit ned och studerat menyn med accelererande puls bestämde jag mig för att börja med sashimi, därefter blev det grillat. Fugu påminde en hel del om havskatt till både smak och konsistens, sashimin smakade dock i ärlighetens namn inte så mycket mer än sojan man doppade den i. Måltidens behållning var såsen som var någon blandning av soja, sesamfrön och citrus vars syrlighet var ett klockrent attribut till den grillade fisken.

 

Fotot på kopian av Hiroshiges tavla "Shoal of fishes"  från 1832 illustrerar en yellowtail och en fugu.

 

Till Japan flyger man reguljärt och med fördel till Tokyo som är optimalt att ha som utgångspunkt om man planerar att resa runt. Vill man istället spendera hela sin vistelse i Tokyo så kan man med lätthet göra det utan att få dåligt samvete, i världens största huvudstad finns det alltid någonting nytt att upptäcka. Sommaren i Japan tenderar att bli väldigt het med hög luftfuktighet, det i kombination med en massiv storstadsmiljö och brist på vattenhål att svalka sinnet i gör att Japan inte är en optimal sommardestination. Bästa årstiden att resa hit är på hösten eller våren, gärna då i samband med att den japanska lönnen byter färg i slutet av oktober eller den sagolika körsbärsblomningen i april. Båda dessa event, momiji och sakura är av stor betydelse för befolkningen. På våren samlas man tillsammans med familj och vänner under körsbärsträden och har picknick, japanerna kallar det Hanami som ordagrant betyder blombeskådan. Körsbärsblomman blommar bara några dagar och ses enligt japansk kutym som en påminnelse för det vackra men förgängliga livet. Det vedertaget bästa stället för hanami är i den gamla tempelstaden Kyoto, Japans gamla huvudstad som skonades helt från de amerikanska bombräderna under andra världskriget med hänvisning till att Kyoto var en kulturskatt som tillhörde världen. Det är än idag här som den japanska kejsaren kröns.

Japans geografiska läge, som i geologiska sammanhang är mer känt som the Ring of Fire är orsaken till att landet är extra utsatt för jordbävningar och hem åt 10% av världens vulkaner. Låt dock inte detta stoppa dig ifrån ett besök, japanerna är erkänt bäst i världen på att bygga jordbävningssäkert. Istället för fasta fundament bygger man dem flexibla så att byggnaden vid jordskalv har förmågan att svaja. Lite obehagligt när det blåser kuling men står pall för jordbävningar, det gör de. Den största risken du kommer utsätta dig för är att du blir så betagen av landet att du vill åka tillbaka, igen och igen. Själv blev jag kvar i nästan två år.

 

 

Den gyllene paviljongen Kinkakuji i den gamla huvudstaden Kyoto

Det populära promenadstråket längs med floden Kamogawa, Kyoto

The Big Apple, the City that never sleeps, Gotham City, the Capital of the world, the City so nice they named it twice. Kärt barn har som bekant många namn och New York behöver väl ingen närmare presentation, staden man känner sig hemma i även första gången man är där. Att se Manhattan torna upp sig på vägen från flygplatsen är en mycket speciell upplevelse, i synnerhet efter mörkrets inbrott. Hit behöver man absolut ingen speciell anledning för att åka.



Boende går att hitta i precis alla prisklasser, men ha i åtanke att i New York, och i synnerhet på Manhattan är det dyrt att bo. Bär det av rekommenderar jag varmt ett besök i Chinatown, lite billigare, lite ruffigare men väldigt mycket atmosfär. Och när man ändå är nästgårds får man helt enkelt inte missa Little Italy - eller det lilla som finns kvar då kineserna breder ut sig i vansinnig takt - gatan heter Mulberry Street och ligger mellan Mott och Baxter. Mulberry street är som hämtat ur en gammal Scorsese rulle och det kändes ganska bisarrt där man satt bland girlanger i grön, vit och röd och överhörde ett samtal där en man med överdimensionerad guldkedja - som bars utanpå skjortan! - blev presenterad för en grupp äldre herrar som höll hov på uteserveringen precis bakom mig. Om jag inte hörde helt fel hette ungefär hälften av sällskapet Vinnie, den andra hälften hette Paulie. Maten var hur som helst väldigt god och bättre pasta än så har jag inte ätit sedan jag var i Italien, kanske även ska belysa att jag valde ett av de billigare alternativen på ett av de billigare ställena och ändå fick valuta för pengarna. Tillhörande attribut runt omkring som gestfyllda diskussioner, dragspelsshow och vinkaraffer högt och lågt ingick.




Sen har vi ju de nästintill obligatoriska sevärdigheterna som inte får missas, oavsett vad alla självutnämnda experter hävdar. Jag har läst hur många rader som helst om att Frihetsgudinnan är alldeles för tråkig eller att Times Square är alldeles för turistigt. Ja, Times Square är väldigt turistigt, men vem kan med att åka hem utan att ha sett Times Square? Och det är mäktigt när man väl står nedanför Lady Liberty och blickar upp, det första som slog mig är hur stor hon faktiskt är, hade föreställt mig att hon skulle vara mycket mindre. Ett tips är att ta sig an henne första dagen - eller andra dagen, beror på hur man ser det - då en atlantflygning medför jetlag som man kan ta fördel av genom att lägga sig tidigt och gå upp riktigt tidigt. Det brukar ju tipsas om att man ska bege sig tidigt till Liberty island för att slippa trängas med de andra tusentals turisterna som dagligen korsar Hudsonfloden. Själv fann jag mig själv på dagens första båt som även den visserligen nästan blev full, men är man lite snabb i land och styr stegen direkt till öns "framsida" så får man om man har tur ett par, fem minuter helt själv med Miss Liberty då större delen av passagerarna säkerligen köper biljetter för att åka upp till toppen av statyn. Att stå där på tu man hand med kanske världens kändaste byggnadsverk samtidigt som staden på andra sidan floden sakta vaknade upp var en upplevelse jag hoppas få uppleva igen, fast då kanske i sällskap med någon.



En annan klassisk grej man inte bör missa är att promenera över Brooklyn bridge, många nöjer sig med halva vägen men utsikten över Manhattan ifrån Brooklyn är alldeles för bra att avstå. Sen är det ju aldrig fel att sätta sin fot i Brooklyn, nästan klassisk mark för oss som växte upp och blev influerade av 90-talet. Ett annat ställe som är väl värt ett besök med tanke på det är Harlem. Harlem börjar vid 110th Street ungefär där Central Park slutar och sträcker sig hela vägen upp till The Bronx. Det finns många sätt att ta sig dit på, men det lättaste och smidigaste sättet torde vara med tunnelbanan. Många turister i Harlem besöker främst 125th Street som sägs vara stadsdelens hjärta och de främsta landmärket, det är även här som den berömda teatern Apollo ligger. Enklaste vägen hit är att ta tåg A, B, C eller D norrut från downtown och kliva av på 125th Street at St. Nicholas Avenue som är västra delen av 125th Street vilket är närmast Apollo samt "Welcome to heavenly Harlem"-målningen och allt det där som kan vara kul att se. Själv strosade jag bara omkring lite, gick in på en klassisk project convenient store - där kassapersonalen sitter i säkert förvar bakom galler och skottsäkert glas - och köpte en Pepsi. Det ska dock klargöras att Harlem är en stadsdel på framfart. Decennier av dåligt rykte håller nu på att övergå till raka motsatsen och enligt hörsägen väljer allt fler kändisar att flytta hit, bland annat den svenska sångerskan Nina Persson från The Cardigans. Det är hippt att bo i Harlem år 2011. Även den forna amerikanska presidenten Bill Clinton har sitt kontor förlagt på 125th Street. Visserligen spenderade jag nu bara en förmiddag på plats men ändock vill jag påstå att Harlem är en stadsdel som fullkomligt sprudlar av kultur, glädje och inspiration och skulle jag själv fått möjligheten att slå ned mina bopålar i New York hade Harlem definitivt varit ett välkommet alternativ. Efter att jag avnjutit min Pepsi köpte jag en t-shirt av en kille på gatan innan jag tog vagnen tillbaka in mot stan.



Om ni blir sugna på donuts medan ni är här är minst en sejour på Doughnut Plant ett absolut krav, gärna fler. Det ligger nere i Chinatown på 379 Grand Street, detta är alltså ingen kedja men det är grymt populärt så vill man försäkra sig om att alla smaker finns kvar bör man bege sig dit lite tidigare. Min favorit är Creme brulee-fylld donut, ganska små, inte jättebilliga men sinnessjukt goda. Även man kommer dit i tid får man nog räkna med lite kö, fast de anställda underhåller kunderna på ett roligt sätt så det var inte så farligt att stå och vänta en stund. Vad jag vill ha sagt med det är att ni inte ska ge upp även om kön ringlar ut på gatan.
Stänger för dagen gör de när de har slut på donuts.